Saker som behöver komma ut.
Hej, här är jag. Felicia, 17 år bor på Gotland och på fritiden så har jag oftast inget liv längre. Förut så var det mer liv och rörelse, men nu sitter jag här, i min ensamhet i mitt rum och lyssnar på fin musik. Förut så hade jag min pojkvän här på ön, men inte nu längre. Ni anar inte hur tomt det är. Ni anar inte hur det känns. Men vet ni vad? Jag kan hantera det, för jag är van att kämpa, jag måste kämpa. Jag har något att leva för, jag har någon som gillar mig, som jag gillar. Jag är trött på alla kommentarer som jag får dagligen. "Hur orkar du" "Det kommer inte gå" " Du borde sakna honom" "Hur fan kan du ha distansförhållande" "Hur skall ni göra då" HALLÅ? Har jag valt det här eller? Tror ni på fullaste allvar att jag vill och har valt det här? Jag kan inte göra något åt saken. Vi är lika kära som vi var innan, vi bor bara inte på samma ö. Vi saknar varandra, vi älskar varandra och vi är tillsammans. Nästa gång jag får höra en kommentar till om det här så kommer det brista för mig. Mitt pokerface kommer ändras och ryta till. Jag klarar det här, alla kan klara det här, det handlar bara om att vilja. Jag vill, Robin vill. Så vad fan är problemet egentligen. Blir så irriterad. Men jag hade en vän som sa fina saker till mig igår, en klok vän, en riktig vän som sa såhär till mig. "Om någon klarar det här så är det ni två". Den där lilla meningen, dom där små orden betyder så mycket för mig. Jag blev så glad, så lycklig.
Så, ni som inte har fattat vad jag har svarat på era kommentarer öga mot öga kan få läsa det istället. För jag vet att några av er läser min blogg. Så, nu känns det mycket bättre!
Så, ni som inte har fattat vad jag har svarat på era kommentarer öga mot öga kan få läsa det istället. För jag vet att några av er läser min blogg. Så, nu känns det mycket bättre!
Kommentarer
Trackback
