Dom här senaste dagarna har varit känsloladdade med blandande känslor. Nu blickar alla framåt. Ligger i sängen nu hemma hos pappa och har egentligen inget speciellt att skriva om. Känner att tiden går alldeles för fort fram. Sommarlovet kommer snart vara slut och det är bara fem veckor kvar tills Robin flyttar till Småland. Hur fan skall jag klara mig på den här lilla ön alldeles ensam utan en underbar kille i närheten? Egentligen så vet jag innerst inne att det kommer gå galant. Vi skall visa världen att vi är starka tillsammans och att vi faktiskt kommer att klara det här. Fast ändå så sitter man och är orolig och tänker negativt. Jag tror nog, eller vet att jag är en sådan person. Jag oroar mig mycket och blir panikslagen för saker som jag egentligen vet kommer gå bra. Men så är det bara. Om man älskar någon så mycket som jag gör så är det inte alltid lätt att tänka positivt, det är faktiskt riktigt svårt i vissa tillfällen. Men när man hamnar i en sådan situation som jag och Robin om några veckor kommer befinna oss i så kommer det absolut komma jobbiga stunder. Att helt plötsligt gå ifrån att ses flera gånger i veckan till ett distansförhållande är ett stort steg. Men vi kommer klara det. Han kommer komma ner hit många gånger och jag kommer bli en stamgäst i Anderstorp, självklart. Jag kommer inte släppa hans hand. Om han inte vill mer så kommer det få vara han som släpper min.

Kärleken är den bästa drogen, eller hur? 
Godnatt.