Tror att jag börjar bli sjuk eller något. Mår dåligt och deppar sönder igenom gamla bilder, sorlig musik tankar osv. Vet inte vad det är med mig. Något är fel iallafall, men kan inte hitta felet. Bara jag inte trillar tillbaks till depperidoden. Tycker inte att det är lämpligt nu. Har ju världens finaste vänner, familj och världens snällaste pojkvän, så vad har jag att klaga på? Ingenting.. Men ändå så känner jag mig konstig och övergiven. Kom nyss på att jag nästan glömt min andra familj. Mina tre syskon, som är mitt liv, vart har kontakten med dom tagit ivägen? Vart är stödet ifrån personen som kallas "pappa"? Inte i närheten utav mig iallfall. Vet inte vad jag skall göra. Jag kan ju inte bara gå dit med ett stort leénde och lotsas som om allting är bra. Jag kan inte heller förtränga allt som hänt och bara gå vidare. Livet är tufft. Men det är bara att fortsätta att kämpa, jag står ju fortfarande på jorden, så jag har ingen anledning att ge upp allt nu. Men man kan ju forsätta att hoppas, hoppas på bättre tider. Jag har en fråga, som är svår att hitta svar på. "Men vad är meningen med livet?" Ne, inte vet jag.

Och nej, jag vill inte att ni tycker synd om mig och tror att jag söker uppmärksamhet. 
Jag vill bara berätta hur jag känner, vara ärlig helt enkelt.