Den här dagen har vart hyper, men ändå olycksdrabbad.
Hade lite betygsnack som jag inte vill snacka om, har så dåligt samvete så skiter i det.
Vanliga lektioner och så. Inget märkvärdigt med det.
Tog bussen tillsammans med Freja, Johanna, Coffe, Rasse, David och någon mer,
vi snacka om lite småsaker och flummade.

När jag gick av bussen så gick jag hem, medan jag var på väg hem tänkte jag på att jag blir utnyttjad 
utav min pappa. Det enda han bryr sig om är om jag sköter mig bra i skolan..
Om jag gör något bra så blir han glad och om jag gjort ett litet fel så börjar han gnälla och småskrika.
Förlåt om jag inte är ett genibarn som du velat ha. Förlåt om jag inte duger för dig!
Brukar inte nämna några namn, men ikväll kan jag inte hålla mig. Hoppas du läser min
blogg pappa! Hoppas verkligen det. För nu skall jag berätta hur jag känner.

Pappa, andra namn " min extralotsaskompis ".
Under alla dessa år har du betett dig illa emot mig och under 2009  erkännde du det..
Iallfall till socialen. För så som du håller på är inte okej. Jag tänkte inte på det när jag var liten,
utan jag trodde att det var helt okej att bli utskälld och även ta emot smällar.
Men jag växte upp och blev äldre, förstod lite mer. Något jag kom på var att min pappa inte
var som alla andras pappor. Du var aldrig en sådan som höll om mig när jag var ledsen,
frågade mig hur jag mådde, peppade mig om jag var nervös inför något, du ställde inte upp på något,
du kunde inte ens köra mig till mina träningar & sen finns det en massa andra saker som jag inte
behöver berätta. De jag försöker säga är.. vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort dig
för att förtjäna allt det här jag gått igenom? Jag har så många frågor som jag skulle vilja ställa till dig.
Men så fort jag öppnar käften blir du fly förbannad. Där har du svaret på varför jag inte berättar mina
problem för dig. Eftersom att du aldrig funnits där, när jag väl velat berätta något så har du blivit arg och
givit mig kommentarer som, " gud vad du är fånig * skratt * ". Jag orkar inte med sånt där längre.
Jag orkar inte ta emot mer skit ifrån din sida. Jag har givit dig hur många chanser som helst, men du tar
verkligen inte vara på dom. Om jag skulle vart du skulle jag göra precis allt för att få ha min dotter kvar.
Men du har inte kämpat ett dugg! När du väl försökt så har du bara varit falsk och försökt fjäskat.
Tyvärr pappa, men jag tar inte det längre, jag ger upp snart igen. För vad vi än försöker med så är vi 
säkra på att det blir samma sak någonannan gång. Hoppas verkligen att du beter dig klokt emot mina syskon,
dom är allt i min värld och jag vill verkligen inte att de skall uppleva samma saker som jag gjort. 
Jag vill att dom skall växa upp i ett tryggt och bra liv, utan att känna sig rädda. Jag vill att dom skall 
känna att dom betyder något och att dom verkligen har en plats i familjen och inte blir utstött, det skulle jag 
uppskatta.. Snälla för min skull, gör inget dumt emot dom. 
Om du nu läser dethär, så förstår jag att du verkligen är ledsen vid det här laget. Men tyvärr så ger jag inte
dig fler chanser. Kanske om några månader kan vi ses i gen, just nu så håller jag mig borta. Du kan ju 
lära dig att det är inte bara jag som skall ta kontakten, utan du också. Helst inte en månad mellan varje samtal,
utan kanske lite oftare. Skulle bli glad om du är trevlig i luren också, då kan du va säker på att jag är trevlig 
tillbaks.  

Allt det här som jag skrivit nu, har jag burit på under en lång tid.
Du kanske tror nu att jag inte älskar dig, men pappa. Det gör jag, och har alltid gjort.
Men du och jag är inte som kolasåsen och strösslet.. utan vi är som fågeln och hajen, två olika personligheter
som inte tål varandra. Tack för dom få bra stunder vi haft, pappa.
Om jag hade skulle jag lagt upp någon bild på oss. Men tyvärr så har vi aldrig hamnat på samma bild, 
inte på några ur mina 6000 bilder iallfall, utan de stunderna bevarar jag djupt in i mitt hjärta.