Allt jag någonsin gått igenom, allt jag någonsin har önskat mig kommer inte slå in.
Jag har insett det nu, man kan inte bara vänta och tro på att saker skall bli som förut om man
inte försöker göra något åt det. Jag har bara låtit tiden svepa förbi och hoppas på bättre tider.
Jag är helt dum i huvudet rent ut sagt, jag är en sån där människa som flyr ifrån sina problem.
Jag trodde att det skulle bli bättre tider, men jag känner ändå att jag har något som tynger mitt hjärta.
Jag känner att platsen som var fylld med allt gott inte har något innehåll längre. Utan när väl något händer och
jag blir glad, så tar det inte lång tid innan något dåligt händer igen.
Jag har tröttnat på folk som säger att jag mår bra. Ingen, verkligen ingen kan läsa mina
känslor eller tankar, det är bara jag som bär på min stora sanning..

 Tillägnar den här texten till dig som alltid funnits där för mig,
men försvann in på en annan väg, så långt bort att jag till slut inte orkade leta längre. 
Allt du gjorde för mig, alla gånger du tröstat mig, har jag aldrig kunnat ge tillbaks.
Och jag fick inte förklara för dig hur jag kände, för du lyssnade aldrig på mig,
du litade inte ens på mig. Det var därför det blev såhär. Om jag hade vetat att det skulle bli såhär,
skulle jag göra allt för att försöka stoppa det. Tror aldrig att du kommer läsa dethär,
tror inte att du ens vet att jag har en blogg. Men om du någongång skulle läsa dethär,
så förstår du nog att det är precis dig jag skriver om. Hoppas att du då förstår..

I'm Sorry